Min Lind

häromdagen var jag och Fredrik ute med två hundar, han på rollerblades och jag på cykel. efter ett tag känner fredrik att han inte orkar bromsa så mycket då rollerbladsen är små, då tar jag den hunden fredrik hade och övar att cykla med den, för den behövde dränera sin energi. detta gick riktigt bra, så pass att vi beslutar att jag ska ta denna hunden och fredrik ska ha den andra. men den lyckliga historien frå snabbt sitt slut! hunden (en tonårshund med massa hittepå fobier) blir rädd och tvärnitar, jag bromsar med både hand och fotbroms och gör en snygg volt (10 poäng minst) och landar på marken. hunden blir mer rädd och bilen som kom bakom stannar för att hjälpa. hunden blir rädd för de som försöker hjälpa så fredrik få ta hunden. ligger och har ont i knäet men jag känner att jag inte vill stoppa upp trafiken (så skadad är jag ju inte) så jag försöker hasa mig på baken där ifrån. detta går mindre bra och försöker därför ställa mig upp. dum ide. knäet smäller till och jag bara faller ihop i ett vrål av smärta.  ambulansen blir ringd och får komma och hämta mig. Ambulanskillarna är supersnälla och låter bli att klippa sönder mina byxor(bönar och ber) jag får i stället lirka av dem( har man inte så många byxor så får vara rädd om de har) när jag väl är i ambulansen hamnar jag i chock när ambulanskillen vill ge mig en kanyl. blir livrädd och funderar på att hoppa upp och springa där ifrån trots mitt onda knä. ambulanskillen lugnar mig och säger att det behövs inte just nu och förhandlar med mig i mitt paniktillstånd om att få sätta en embla (ett plåster med bedövningssalva i) i armvecket. detta är okej, men tycker fortfarande att det var obehagligt. kommer till Uddevalla sjukhus där jag får ett fantastiskt sjukhustema. blir röntgad sedan så dränerar min supertrevliga doktor och de underbara undersköterskorna mitt knä. min underbara svärmor kom dit med en varm tröja, en kjol och en mumsig banan.Fick åka hem på kryckor och smärtstillande men nu ett par dagar efteråt känns det mycket bättre!